"du skrämmer mig."
"hur menar du?"
"av alla saker i kosmos borde du veta hur lätt du kan krossa mig, göra mig obefintlig, göra mig till en fasad med ihåligt innehåll. du skrämmer mig för att jag aldrig har varit beroende på samma sätt av någons tankar, någons närhet. men jag vet fortfarande att förr eller senare faller allting, för oändligheten är en illusion. jag väntar på att denna illusion ska falla för då kan jag återgå till mig själv. men samtidigt är jag mer mig själv i din närhet, så när denna illusionen faller, faller jag tillbaka till mitt skal.”
"då skrämmer inte jag dig. Det (enda) som skrämmer dig är insikten av ett händelseförlopp du redan förutbestämt. jag kan aldrig krossa dig på det sättet du krossar dig själv.”
"men du kan krossa oss, och så krossas jag"
